Hej alla vänner, allt bra? Själv är jag trööött. Har tagit in så mycket info denna helgen, och faktiskt gjort mitt yttersta för att kunna utvecklas. Gårdagen har jag ju redan skrivit om igår så jag tänkte skriva om idag bara eller egentligen blir det nog en liten summering.

 

 

Jag har faktiskt jobbat hårt med mig själv i helgen. Det har varit tufft ibland. Ni vet såna störiga små saker som jag haft svårt att lösa bland annat med mina steg, jag måste träna på att ta längre steg! Detta är nånting jag erfarade idag också.  Detta innebär att jag i framtiden nog kommer bli mer strukturerad i min träning. Jag kommer inte bli likssom tävlingsinriktad eller så, men däremot kommer jag vilja analysera mera, tänka mera och diskutera mera innan banan.  Jag vill få det mera strikt helt enkelt, men självklart inte ta bort det roliga. 

 

Nu är jag mer typ. "amen ja kör detta lite" utan nån vidare plan egentligen. Även om jag tränar på ex specefikt jaakon, så tränar jag aldrig linjerna innan jakkon utan jag fokucerar då bara på tex att få till den tajta svängen. 

Jag måste verkligen bli bättre på att tänka på detta! Att se helheten, hindrena framför. 

 

Jag ser mycket i mig själv med att försöka underlätta bara för mig, inte för min hund. Och det är faktiskt inte snällt! Jag ska jobba för att lära mig att se båda våra linjer och på hur vi kan lösa dom tillsammans, sluta vara lite lat med att skicka henne "bara för att jag kan" !

 

 

Det är många tankar som snurrar idag, inte bara egentligen som har med kursen att göra. Men nånting som sades i "eftersnacket" om att ha och köra såna hundar som vi har dvs hundar med mycket fart. 

Folk tycker oftast man har en fantastisk hund som kan gå hur långt som helst. 

 

Detta skapar en slags press, min skyldighet är ju att förvalta denna hund som den förtjänar. Jag måste prestrera för min hund har möjligheten att verkligen gå långt. 

 

Som Kristina sa, det är svårare att ha en snabb hund, när man väl bli bra, ja då står man högst på pallen, men vägen dit tar mycket längre tid än för en hund som tex Sonic som man hinner med. 

 

Jag är ofta stolt över Jarra, jag tycker hon är så himla häftig på alla sätt och vis. Men jag har väldigt svårt för beröm.  Ofta när någon berömer henne är jag snabb med att säga ja men hon har andra mindre bra kvaliteter så det går jämt upp.  (som exempel)

 

Jag känner egentligen väldigt mycket press med min hund, inte för andras skull, dom bryr jag mig faktiskt inte om, inte bryr jag mig heller om resultaten på tävling. Men jag själv sätter ribban väldigt högt för vad jag ska fixa enligt mig själv.  På sätt och vis är det väl bra , det gör ju att vi hela tiden utvecklas, Men samtidigt gör det att jag själv sällan känner mig nöjd. Missförstå mig inte nu, jag är nöjd med hunden, det är mig själv jag har problem med. 

Kanske är det detta som gör att jag alltid måste "försvara" mig när någon ger oss som ekipage komplimanger. Jag vill inte vara utmärkande, jag vill inte vara bättre än nån annan. 

 

Inlägget blir kanske konstigt. Handlar ju egentligen inte om kursen. Men det är ändå tankar som ofta far i mig. Jag vet inte hur jag ska bete mig vid beröm helt enkelt. Givetvis blir jag glad och tacksam och stolt, men just att visa det utan att vara skrytig tycker jag är jättesvårt. Hur gör ni andra?

 

 

Här kommer i alla fall en film från dagen. Som ni ser tränar vi bara små snuttar,filar på detaljer eller lär oss nya metoder. Jag lägger också med "felen" anledningen till det är för att filmen till största del är för min egna skull, för att jag ska minnas, samtidigt som jag tycker det är väldigt viktigt att visa att "alla gör fel" , ibland går det inte som man tänker sig. Ingen är perfekt och man lär sig alltid nåt nytt på varje ny bana. 

Jag är inte perfekt och jag vill inte utstråla det heller, jag är bara en vanlig matte som försöker lära mig för att göra min hund till den bästa! :) 

 

Här är videon :    

https://www.youtube.com/watch?v=8icuzD2m0s4&feature=youtu.be 

 

 

 

Ha det fint mina vänner, vi hörs! :)