Tjo mina vänner,  Allt bra ? Själv blir det ju lite dålig uppdatering här på sistonde , träningen ligger nere och vi kör ju i princip bara fys. Min kropp pallar inte riktigt att sätta igång just nu och den får läka i den takt den vill. 

 

Idag blir det därför ohundiga bloggen, Förlossningsberättelsen från Kaspers Födelse, Håll till Godo, ♥

 

Förlossningsberättelse

 

Kasper 2016-09-26

 

Måndagen den 26 september körde Moster Isabell in mig och Pappa till Kalmar Lasarett. Isabell hade jobbat under natten men slutade en timme tidigare för att vi skulle hinna i tid till det planerade kejsarsnittet.

 

Moster sov hemma hos oss sedan för att passa dina tre pälssyskon.

 

Väl inne fick jag ta en dusch och duscha två gånger med nån renande tvål. Pappa fick ta på sig gröna operationskläder.

 

Sen blev det väntetid och därefter kommer sjukhuspersonal in. 2 studenter och två ordinarie.

På grund av min sprutfobi ber jag om att en erfaren ska sticka mig. Hon sticker givetvis fel och jag får bli omstucken. Därefter får jag en dryck som ska neutralisera magsyran. Den smakade inte saft..

 

 

 

En 30 minuter senare kommer dom tillbaka. Dags att åka ner för operation. Svårt att beskriva hur känslorna var. Jag har hela tiden försökt undvika tänka på det, sjukhus är inte min grej. Väl där är personalen jätte trevliga. Jag minns inte hur många dom var, men varenda en presenterar sig genom att ta i hand och säga sitt namn. Dom sätter i drop och jag får ytterligare en nål i handen. Inte uppskattat.

Därefter var det dags för Ryggmärgsbedövningen. Den jag fasat för mest. Man får

sitta hukad, men avslappnad. Inte det enklaste kan jag säga. Lyckligtvis är min smärttröskel högre än mitt lugn och jag gör mitt yttersta för att lyssna på sköterskan som guidar mig igenom det. Men bekvämt kan jag inte påstå att det är när en nål rotar runt i ens ryggrad.

Dock är det ingen gråtsmärta heller.

Först kyler tvättspriten ryggen sen kommer värmen, benen börjar sticka och känseln försvinner.

 

En sköterska sätter i katetern, det känns knappt heller efterssom bedövningen börjat verka.

Skynke sätts upp och de startar radion som jag bett om.

 

Jag känner tryck men inte mer, Pappa och jag pratar om hundarna, han har inte förstått att dom har börjat försen vi hör skrik.

Det tog inte många minuter innan du var ute. Pappa och några ur personalen går ut med dig.

 

Dom torkar av dig och väger dig och klippte navelsträngen sen fick du en K-vitamin spruta då skrek du lite också.

Sen lindades du in och du och pappa kom tillbaka till mig.

Jag såg inte så mycket i början, dem visade upp dig men jag kunde inte röra mig efterssom de fortfarande sydde ihop mig.

Svårt att uppskatta tiden men när de var färdiga efter sammanlagt kanske 45 min kördes vi till uppvak operationen hade gått bra och jag förlorade uppskattningsvis en halv liter blod. En liter är normal så det var ju bra, då drack jag inte det där äckliga hallonbladsteet sen vecka 37 förgäves...

 

Du sov nästan hela tiden på uppvaket. Det var lite för ljust för dina ögon.

Väl där låg jag mest och försökte titta på dig, jag kunde ju fortfarande inte röra mig från lite under bröstet och ner.

Jag låg och försökte få igång benen. Det var kriterierna för att få åka upp till vårat rum igen.

 

På uppvaket var vi kvar fram tills lunch sen åkte vi upp till rummet igen.

Väl på rummet fick du din första måltid, vi hade redan i förväg beslutat om ersättning.

Pappa är den första som matar dig. Dom mätte dig och mätte ditt huvud.

Du var 50 Cm lång och vägde 3860 gram.

Sedan får du ditt första bad, sköterskan visar pappa hur man gör. Jag kan ju fortfaramde inte resa mig. Pappa blir också visad hur man byter blöja.

Jag får också hålla dig för första gången. Konstig känsla. Man förstår nog inte riktigt att det som hänt är verkligt. Även om det just där och då känns som tiden inte rör sig.

 

Sedan blev vi flyttade till ett nytt rum. Det blev lite försenat men vad gjorde , vi hade ju inte direkt bråttom någonstans.

På nya rummet får vi "grattis" fika. Brödbullar, Kaffe, pontiac i champangeglas och svenska flaggan. Vi skickar första bilderna till mormor, farmor och moster.

 

Vid 18 tiden vill de jag ska försöka gå. Benen känns pigga och jag tar mig till toan om än långsamt för en dusch. Väl där sjunker blodtrycket , feber och yrselkänslan kom som en smäll i ansiktet. Jag sätter mig på golvet för att inte svimma. I efterhand var det inte så smart gjort. När jag sedan skulle resa mig efter att ha lugnat mig lite får jag samma "käftsmäll" igen. Att dra sig upp från golvet med en nysydd mage är ingen bra ide.

Sköterskan kör in en duschstol och jag sitter ner genom hela duschen med mesta kylan på. Huvudet snurrar men jag är i vanlig ordning lite för envis för mitt egna bästa.

Men ju fortare jag blev kry, desto fortare skulle vi få åka hem.

 

På kvällen kom Moster Isabell på besök för att hämta en filt med din lukt som hundarna skulle få snoosa på, för att vänja sig lite. Moster var den första som fick se dig förutom Pappa och jag. Pappa fick köra ut dig i korridoren, jag var sängliggandes igen. Blodtrycket sjönk så fort jag försökte resa mig och de tog till efter lunch dagen efter innan jag var uppe på benen.

 

Tiden går och vi försöker väl mest förstå vad du vill när du säger till, i alla fallen var du hungrig sen somnade du gott. Nappen tog du redan första dagen.

 

Det var stressigt för sköterskorna på tisdagen, många barn som föddes. Pappa mest servade dig och mig. Jag kunde ju mata dig, men han fick rapa dig, bada dig och byta blöja.

 

Du gillade bada och det gjorde dig tyst och lugn men du blev lite varm efter .

 

Vi fick på tisdagen besök av din gammelmormor och gammelmorfar. Han hade varit och tagit sin bromsmedicin som han gör en gång i veckan . Sköterskorna var inte så nöjda, man fick ju inte ha besök och vi visste inte dom skulle komma. Jag var ute och gick i korridoren då för första gången sen op.

Du sov genom hela besöket.

Sen gick pappa och jag och du och åt i matsalen första gången. Jag ville sköterskorna skulle se vi var uppe så vi kunde få åka hem. Men det fick vi inte.

 

På kvällen sen kom din mormor och höll dig för första gången. Du sov dig igenom den träffen också.

 

Morgonen efter skulle du undersökas av barnläkaren. Dom mätte din längd, din vikt , huvudomfång och kollade så höfter och rörligheten var ok och att du kunde knipa med dina små fingrar. Du var lite gul sa dom och skulle ligga i solljus men inget som var allvarligt eller så vi inte kunde åka hem.

 

Vi ringde min pappa om han kunde hämta oss, var inte beredda på att bli hemskickade direkt.

Pappa berättar då att min bil blivit sönderslagen under natten. Det var inte precis vad jag behövde höra utan det var ju relativt knäckande.

 

 

Tillbaka på rummet kom en sköterska som skulle ge mig röda hund sprutan. Jag vägrade för jag var lite oförberedd men ångrade mig sen. Behövde lite psykisk förberedelse. Nånstans så fick jag nog av allt.

 

Men jag tar sprutan och hon kollar din hörsel som är bra den också. Dina ögon är också precis som dom ska vara.

 

Vi klär på dig och utanför väntar morfar med bilen och sina två lösspringade hundar. Dom hade tydligen varit inne en runda på sjukhuset med. Det är sån din morfar är, han förstår inte riktigt detta med regler och lagar.

 

Du sov hela vägen hem. Sen fick du träffa dina pälssyskon. Dom tog det mycket bättre än mamma trott.

Jarra som är reserverad mot främlingar varså mjuk och försiktig mot dig, Sonic la sig och tuggade ben och var nöjd att vi var hemma, lille mint undrar vad fasiken det var och varför den pep. Sen ville han Pussa ihjäl dina öron men det fick han inte.♥