Efter mitt träningsuppehåll som nu varit lite halft påtvingat har jag hunnit landa, Andas och fundera. 

 

Va sjutton hände egentligen med det skojjiga?

 

Va hände med fjanteriet och "trädgårdsträningen" ?

 

Vad hände med mig och min identitet ?

 

Jakten på resultat har varit intensiv, målmedveten , och ptja. Glädjelös. 

 

Va fasiken hände? varför blev det så?

Vad tog över och varför?

 

När jag hämtade lille mint hos dagmamman för ett par veckor sen och hon frågade om helgen, svarade jag att vi ska dit och göra det. 

 

Hon svarade med en påminnelse, en tanke som inte ens slagit mig

 

Du lever livet så mycket att du inte hinner uppleva det.

 

Och ja. Det stämmer bra. Det gick så långt att jag längtade tills tävlingsperioden gick över.

När jarras kastrering beslutades pustade jag ut.. Vi behövde inte... Vi behövde inte tävla mer. För målen var borta..

 

Målen, och pressen. Som enbart skapats av mig och ingen annan.

 

Jag är en konstig typ. Jag bryr mig inte om andra människor. Jag har aldrig gjort.

Jag har aldrig sökt den bekräftelsen från andra, Aldrig behövt beröm.

 

Men jag har alltid varit min egna domare. Jag har alltid pressat mig själv till max.

Alltid ansett jag klarat allt. Att jag är starkast och svårast att få trött.

 

Och mja. Nog är jag envis, Det går inte förneka.

Men min envishet drabbar bara mig själv.  Och min glädje. 

 

OCh det är nog en bit jag nu måste jobba med. Att leva,  i nuet. Och njuta. 

 

Vi är redan bäst.. Jag och mitt gäng.. 

 

Mina fina. Mina änglar ♥